Avancerad sökning i Arbetsdomstolens avgöranden

Enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) skall varje kommun svara för den kommunala räddningstjänsten inom kommunen, och normalt skall det i varje kommun finnas en räddningskår, bestående av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor med anställd personal. För varje kommun skall det enligt lagen finnas en räddningstjänstplan som skall antas av kommunfullmäktige efter samråd med de myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken. – För Gotlands kommun gällde fr.o.m. den 1 januari 1988 en av kommunfullmäktige antagen räddningstjänstplan, enligt vilken det skulle finnas räddningsstyrkor på olika platser inom kommunen, bl.a. i Dalhem och Garda. Mot bakgrund av vid kommunens budgetarbete uppställda s.k. effektivitetsbeting för räddningstjänsten beslöt kommunstyrelsen den 7 juli 1992 att brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda skulle avvecklas fr.o.m. den 1 januari 1993. Samtidigt beslöt styrelsen att ge räddningschefen i uppdrag att utarbeta förslag till ändringar i räddningstjänstplanen för beslut i kommunfullmäktige, samråda om ändringarna och säga upp personal. Kommunstyrelsens beslut vann laga kraft. Till följd av beslutet sade kommunen i augusti 1992 upp ett antal brandmän och brandförmän vid brandstationerna i Dalhem och Garda. Deras anställningar skulle enligt uppsägningarna upphöra vid olika tidpunkter fr.o.m. den 1 januari 1993 och framåt. Som grund för uppsägningarna åberopades arbetsbrist. Den 23 november 1992 beslöt kommunfullmäktige att ändra kommunens räddningstjänstplan i enlighet med kommunstyrelsens beslut den 7 juli 1992 om avveckling av brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda fr.o.m. den 1 januari 1993. – Fråga om det förelegat saklig grund för uppsägningarna eller om dessa – med hänsyn till att de skett innan kommunfullmäktige efter i räddningstjänstlagen föreskrivet samråd beslutat om ändring av räddningstjänstplanen – varit att bedöma som sådana uppsägningar ”för säkerhets skull” som enligt rättspraxis anses oförenliga med anställningsskyddslagen.